"Det nya niandet" ingen marginell företeelse

STOCKHOLM Jag trodde att vi klarade ut det där med att via v s nia främmande personer en gång för alla redan under 90-talet.

Men nej då, det verkar som om varje generation kids måste återvinnas. De senaste dagarna har jag blivit niad av bland andra: en telefonförsäljare på InWarehouse, en privatekonomisk rådgivare på Salus Ansvar, ett biträde på Pubs lunchservering Publik och flera andra ställen som jag förträngt. Jag blir alltid lika förvirrad när dessa personer (några år yngre än jag) använder "ni", jag ser mig över axeln för att se efter vem mer de talar till.

Jag föll själv i den där fällan (som jag nu anser att det var) att man tycker att det är mer artigt att säga "ni", när jag var 19 år och jobbade på NK samt i en livsmedelsbutik på Östermalm – åtminstone till äldre kunder som det kändes fel att dua.
Men jag blev – under vänliga och akademiska former – uppläxad av en adjunkt i lingvistik vars universitetskurs om "språk och tänkande" jag följde, som förklarade hur underligt hon tyckte det lät med den våg av niande som sköljde över Sverige i början av 90-talet.

Sedan vill jag minnas att det blev en hel del intressanta diskussioner om detta i språkspalter och annorstädes, så att det borde ha stått klart för alla att "ni" som tilltalsord till en singular person historiskt sett oftast använts nedlåtande och i modern tid låter ansträngt (särskilt när det sägs mellan jämnåriga) och/eller förvirrande (eftersom svensk normalprosa är att detta pronomen gäller minst två personer).

Men detta har uppenbarligen inte sjunkit in ordentligt. Snart får jag börja skriva arga brev till företagens kundtjänster och klaga på hur deras personal tilltalar mig, även om jag fattat att deras syfte bara är att vara artig. Eller så får jag börja acceptera att språkbruket helt enkelt ändrats...

Wikipedia skriver, under rubriken Nusvenska: "Det man talar om som "det nya niandet" vid kassor och vissa serviceyrken är en marginell företeelse."
I mitt liv har det inte alls varit marginellt de senaste dagarna, utan den normala företeelsen. Jag tippar på att detta är "det ny-nya niandet" – ännu en våg. Språkkonsulten Maria Sundin förklarar det med ökad internationell erfarenhet och skriver:"Förmodligen har vi fått ett nytt artighetspronomen av europeisk modell!"

Isåfall har faktiskt senare generationers ungdomar så smått lyckats genomföra det som "ni-reformisterna" försökte genomdriva för cirka hundra år sedan, då för att man ville slippa krångliga omskrivningar och titlar, men misslyckades med. Läs mer om detta i en text om "kandidat Svensson" av Catrin Norrby – obligatorisk läsning för alla som är intresserade av språksociala frågor!
Utdrag:

Sammantaget pekar resultaten av gymnasieenkäten och konnotationstesten på att "ni" är etablerat språkbruk idag, om än på en lägre nivå än vad resultaten 1985 tydde på. Det är ett avgjort annorlunda "ni" än det gamla "ni" som väckte sådana känslostormar under den senare delen av 1800-talet och den förra hälften av 1900-talet. Men kanske kommer det nya niandet att visa sig vara just det "ni" som Wellander och andra förespråkare för ni-reformen eftersökte: ett hövligt pronomen att använda i umgänget med obekanta.

OK, då. Jag tycker ändå att det känns fånigt att bli niad av en jämnårig som jag står och diskuterar wifi-tillgången på hans kafé med. Kommentarerna på Lottens blogg om detta antyder att jag inte är ensam. Språkkonsulten Mikael Sundin skriver om hur debatten om "det nya niandet" mest av allt är ett tecken på att språk är spännande och föremål för upprördhet och heta känslor. Sant!

/Gunilla