Insikt

Att läsa egna texter är för mig ungefär som att titta ner i toaletten efter att ha uträttat sina behov.

Klas Ekman, Byt Namn

Ny kategori: Frilansfrågor och goda råd

STOCKHOLM Ibland besvarar jag för att bättra på min karma frågor från hugade frilansjournalister och dito i vardande här.
Tyvärr finns inte dessa svar sorterade på något fiffigt sätt, men ni som är intresserade kan nog hitta ett och annat nyttigt på kategorier såsom "Frilanstillvaro".
En vacker dag kanske jag samlar ihop de relevanta inläggen med råd, de är inte sååå många. (Nu har jag infört kategorin "frilansfrågor" också, men gamla inlägg är ännu ej omkodade.)

Du som jobbar på SR Gävleborg och nyligen skrev till mig med diverse frågor – skicka gärna om ditt meddelande! Jag har visst inte svarat på det, och nu hittar jag det inte någonstans. Uppdatering: Nu har jag hittat ditt mail... Svar kommer i sinom tid.

Mail från Lotta: Jag vet inte om du har tid att svara på random email, men jag har ett par frilansfrågor som jag hoppas du kanske kan hjälpa mig med.

1. Hur mycket tar du betalt, och hur beräknar du det?
Min standardtaxa är 6 500:–/dag, vilket är något över Svenska Journalistförbundets rekommenderade minimitaxa.*)
Jag försvarar detta (att ta mer än minimum) med att jag har 15 års erfarenhet som journalist, mångårig specialiserad utbildning (bl a Mastersexamen i internationella relationer) samt att jag bor i New York med de höga kostnader det medför.
I praktiken är det, som alla frilansjournalister vet, svårt att sätta priset – eftersom det till stor del är köparens marknad när man som jag enbart arbetar redaktionellt (ej kommersiellt). Ofta är man hänvisad till vad redaktioner "brukar betala". Det är i regel en förhandlingsfråga. I nästan alla fall blir man, om man lägger ner tid på fältarbete, research, skrivande etc, dessvärre underbetald. Den senaste text jag skrev, paradoxalt nog för SJF:s medlemstidning, fick jag noll kronor för (eftersom den räknades som ett debattinlägg). Den näst senaste, ett reportage från Kalifornien, får jag hela 13 000:– för – hurra (2 SJF-dagar)!
Betalningen är en förhandlingsfråga vad gäller tidsåtång, arvodesläge och allting annat, men vanligt är alltså ändå att det blir ett fast arvode som föreslås av redaktionen. Det är inte alltid det går att hålla på vad man ska/bör ta betalt – å ena sidan vill man inte dumpa marknaden; å andra sidan vill man naturligtvis ha ut sina älskade stories.
Man får se det lite grann som "gungor och karuseller" och inte bli alltför bitter över branschens skambud samtidigt som man ska göra allt man kan för att få redaktioner att betala bra för kvalitet.

För fotografier följer jag i regel BLF:s schabloner eller tillämpar något slags paketpris.

Uppdatering: *) Oops, nu är det under SJF:s rekommendation, som från den 1 januari är 6 560:–. Läs mer här.

2. Vad är det svenska ordet för pitch?
Tja, många svenska frilansjournalister använder faktiskt "pitch" och "pitcha", för att vi är så anglifierade och för att det inte finns något bra ord på svenska.
T ex: "pitcha en idé", "skicka en pitch" eller "redaktören gillade min pitch".
Men jag noterar att ordet inte ens förekommer i Byt Namn, som alla hugade frilans-wannabes och frilansjournalister annars genast bör skaffa (eller i alla fall inte i bloggen).

Annars kan man tala om exempelvis frilansförslag, artikelförslag, reportageförslag.

En pitch bör inkludera en synopsis, alltså en kort presentation av reportageidén (om den är någorlunda komplicerad), en kort presentation av vem man är och vad man gjort tidigare och kanske information om vad som gör storyn aktuell och relevant för just den publikation man kontakter samt exempelvis förslag på bildlösningar eller motsvarande. Graden av formalia beror på vilken typ av publikation och hur pass bekant man är med redaktören i fråga – man får pröva sig fram!

Uppdatering: Nu har jag lagt till etiketten "Frilansfrågor och goda råd". Jag gick igenom alla gamla inlägg med etiketten "Frilanstillvaro" och lade ganska godtyckligt till den nya etiketten på en hel del av dem.
Jag har antagligen missat en del (och har inte alls gått igenom min gamla blogg där det kanske finns ett och annat relevant) så tipsa gärna om ni hittar något gammalt inlägg som saknar den etiketten men borde ha den.

/Gunilla

Hannah Graaf om medieetik

STOCKHOLM Här är klassisk och tyvärr tydligen evigt relevant kritik mot en av kvällstidningarna... Det är sådant här som får en att undra över vilken bransch man jobbar i – och givetvis försvårar det alla journalisters arbetsvillkor:

Daniel da Silva (– – –) känner journalisten och eftersom denna sa ”jag ville bara höra hur Magdalena mår, ringer som din vän och inte för tidningens räkning. Är så orolig för henne” svarade han lite kort på en ”väns” undran om hennes hälsa. En halvtimme senare låg hans uttalanden som Maggans citat i tidningen som stoltserade med att fått en intervju. Jag vet spelets regler och hade kunnat köpa det om det handlade om en skilsmässa, kärlek, graviditet, jobb eller något annat ämne som du som offentlig person får varje vecka. Men att öka sin lösnummerförsäljning på bekostnad av ”falska” uttalande om en hjärnblödning äcklar mig.

Inte för att jag tänkt skriva om exempelvis Let's Dance – men läs kommentatorerna till Hanna Graafs inlägg och fundera över ifall de personerna någonsin kommer att vilja bli intervjuade i något sammanhang en vacker dag. Eller rapportera missförhållanden till journalister.

Nu hoppas jag på att Tiina Rosenberg snart skriver en drapa om att det är ett elakt drev som pågår mot tidningens bildredaktion (jag orkar inte ens kolla om det gäller Aftonbladet eller Expressen).

/Gunilla

Fokusflytt

STOCKHOLM Nu har jag langat iväg en debattartikel om en av många intressanta aspekter av Gömdagate-bevakningen, till en branschtidning. Jag återkommer med information om var och när den publiceras.
Tillsvidare kan ni lyssna på ett riktigt bra inlägg av Lars Westerberg, en bit in i dagens OBS. Finns på P1:s hemsida. Citat, med en släng åt Kadhammar och andra skribenter som ifrågasatts här på bloggen med anledning av detta tidigare:

"Låt oss tala om drevet så slipper vi tala om tystnaden."

/Gunilla

En del reagerade mot Gömda, så gott det gick

STOCKHOLM Jag kunde inte låta bli, utan skrev ytterligare ett inlägg på Gisela Fridéns inlägg...som uppföljning till det jag skrev igår. Även inklippt nedan.
Signaturen Caroline (i Fridéns inlägg, inte Fridén själv som jag felaktigt påstod):

"Ingen reagerade på alla osannolikheter, direkta felaktigheter och paradoxer i boken. Eller ens det på grumliga budskapet."

Det stämmer ju, dessvärre – i grova drag. Men, det är trots allt ganska många som nu hävdar att de visst reagerat. De har bara inte blivit tagna på allvar, och de har saknat möjligheter att gå vidare. Storyn har inte gått att kolla, och förlagen samt författarna har avvisat alla ifrågasättanden.

Samtidigt har Mi och Levi Hjortsberg ägnat 13 år åt att hitta någon som kunde kolla historien. Helt absurt egentligen!

"For the record", jag tänker på:
– personer i Oxelösund som insett att de figurerar i boken (som Lena Larsén och Osama Awad, se TV4 Nyhetsmorgons reportage där man ser hur Piratförlaget svarade Larsén med ett avfärdande brev, 1,5 år efter att hon skrivit dit)
– svensklärar-utbildare (enligt uppgift någonstans hade en lärare på Malmö högskola reagerat på icke trovärdiga partier och skrivit till förlaget – när hon inte fick svar anade hon att det låg en hund begraven
– svensklärar-utbildare som också är litteraturvetare: Anne Heith i Umeå och Annette Årheim i Växjö har i åratal ifrågasatt böckernas budskap
– en rad litteraturkritiker och recensenter har undrar om boken verkligen kan vara "sann"

Så visst har folk reagerat. Men det har ju inte blivit någon kritisk massa. Och inte ens en tjock bok full av belägg och intervjuer – Monica Antonssons – har ju övertygat alla...

/Gunilla

Amelia och Mia och Liza och Gisela

STOCKHOLM Här är en artikel av den här typen har jag väntat länge på: Journalisternas ansvar i Gömda-skandalen, av Gisela Fridén. Äntligen kom den. Citat:

Min personliga skuld i Mia-skandalen: Jag levererade mina artiklar fast historien luktade skunk och tröstade mig med att arvodet räckte till hyran den månaden också. Härmed anmäler jag mig själv för brott om inte mot mänskligheten så mot min journalistiska heder.

Min kommentar hos Newsmill:

Men var skrev du dina artiklar, Gisela Fridén? Det vore intressant att få veta. Google hittar dem inte.
Liza Marklund har ju skrivit långa texter i Amelia om "Mia Eriksson" och deras arbete med böckerna. Något som ingen, mig veterligen, uppmärksammat i denna soppa är varför Amelia berett så generös plats åt redaktionell marknadsföring av "Mias" story.
Det är svårt att inte tro att det kan ha en smula att göra med chefredaktörens koppling till Piratförlaget via sin man Thorbjörn Larsson (som sitter i dess styrelse).

Gisela Fridén skriver:

Kanske litade vi på att Mias medförfattare – våra journalistkolleger – var garanter för böckernas sanningshalt. Men då glömde vi att samtliga hade, och har, intressen i förlagen som ger ut dem.

Vad som alltså inte nämnts i debatten, såvitt jag vet (och jag har själv inte skrivit om det, hittills, i avvaktan på att en vacker dag kanske lyckas sälja in betalda artiklar om detta ämne) är att det också fanns gemensamma intressen mellan förlagen och tidningarna som publicerade material om Mia.

Det kanske finns fler exempel på magasin där böckerna marknadsförts rejält, generöst och redaktionellt. Men Amelia-exemplet är faktiskt ett flagrant exempel på textreklam – se nedan för ett smakprov. Det är inledningen på Liza Marklunds berättelse om hur det gick till när hon skrev Asyl.

Förresten, om Amelia är en journalistisk produkt följer väl naturligen att berättelsen nedan ska vara sann? Frågan är ställd till Jan Guillou, om han ser detta. Alla de fakta som skjutits i sank av Monica Antonsson är fetstilsmarkerade.

/Gunilla


Lizas dagbok

Publicerad i tidningen Amelia, sommaren 2004

Nu är den äntligen här: den sanna fortsättningen på ”Gömda”.
Få böcker har varit lika efterlängtade. I en omröstning förra året utsågs ”Gömda” till den näst mest älskade boken någonsin, enbart slagen av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit [[[källa??? /GK]]].
Nästan tio år har gått sedan Maria Eriksson och hennes familj lämnade Sverige för gott, och i ”Asyl” är det nu möjligt att berätta vad som hänt dem under tiden.
(– – –)
Maria Eriksson växte upp i en svensk småstad tillsammans med sina föräldrar och systrar. Hon gick ut gymnasiet med höga betyg och skaffade sedan en egen lägenhet i närheten av sin familj, med vilken hon hade en tät kontakt. Tillsammans med sin syster hade hon ett stort socialt umgänge. Hon var bland annat engagerad i föreningslivet [[[det där verkar inte helt klarlagt..? /GK]]] där hon deltog i kommunens mångkulturella evenemang och festligheter. Det fanns en flyktingförläggning i närheten av staden. Eftersom Maria talade flera språk, bland annat spanska [[[det här med språken är oklart, men jag undrar verkligen vilka dessa språk var/GK]]], kom hon att hjälpa många av flyktingarna med praktiska frågor.
Hennes dröm under uppväxtåren var att bli läkare. När hon kom in vid Karolinska Institutet i Stockholm beslöt hon sig ändå för att tacka nej till utbildningsplatsen. Hon trivdes så bra i sin hemstad att hon inte ville flytta från sin familj och sina vänner [[[förrän Luis var tvungen att dra, vill säga]]].
I stället fick hon ett bra jobb på en bank i staden, och det var där hon arbetade när hon träffade mannen som kom att förändra hennes liv.
[[[och hon hans, kan man väl tillägga...]]]

"Jalousie de métier, vilket skitsnack"

STOCKHOLM Mail från en kollega i Amerikat, som häromveckan skrev detta – "från en håla i Mellanvästern"...

...och så här borta i X där jag just övervarade ett seminarium på Y måste jag lite "patronizing" påpeka att det märks att du varit/skolats i den av en del svenskar så förtalade amerikanska kulturen -- eller med andra ord, debattnivån skulle, tror jag i alla fall, inte ha kunnat sjunka till så här låg nivå i amerikansk press... jalousie de métier, vilket skitsnack... fast kan ju bli intressant att à la Bush tro att det här kan läsas på annat sätt i historiens sken... och, också, är det sant att Guillou inte läst någon av böckerna? som getts ut på förlag där han är delägare i? och som dragit in alla kulorna?

Ja, vad ska man svara på det? Vi får väl se.

Jag tror inte heller att debattnivån skulle ha blivit densamma överlag i amerikansk press. Märk väl att ingen av de tyska artiklarna talar ett smack om vare sig "yrkesavundsjuka" eller drev av "nätaktivister som finner en gemenskap i att hata" (eller hur det nu uttrycktes).

Och förlaget hade gissningsvis, om det vore amerikanskt, tillsatt en oberoende granskare – såsom Mattias Göransson föreslog (i min GP-artikel, som ni måste vara trötta på att jag länkar till vid det här laget, men det är liksom nästan den enda jag har...)!

/Gunilla

Fett på fältet

STOCKHOLM Ikväll kollar jag på Generation Fett i TV3, med fältarbete från Mississippi. Riktigt bra! Jag har skrivit en hel del om problemet med amerikanska fettvanor (dålig skolmat, uselt utbud av livsmedel i butiker och på restauranger i många områden, bilberoende etc), men inte gjort så mycket fältarbete som jag skulle önska. Nu har jag via TV:n fått göra hemma hos-besök hemma hos Diane, Martese, Shilese och allt vad de hette. Hemska historier om coca cola-beroende treåringar, elvaåringar som knappt kan gå, überfeta vuxna och kostvanor med så gott som enbart friterad mat (friterade grönsaker, friterad kyckling, friterad glass och friterade Snickers).
Ett program av det här slaget blir oundvikligen lite av det som i branschen kallas "socialporr", men jag tycker det var bra gjort av reportern Lotta Lindmark – personligt och äkta upprört men inte indignerat. (Det känns dock rätt skönt att jag slapp se avsnittet om squashing.)

/Gunilla

Det är faktiskt bra med drev

STOCKHOLM Joachim Dyfvermark, frilansjournalist – talade i P1:s Medierna i lördags (från 8.30), apropå hur medierna granskat/inte granskat avvisningen av egyptierna (och hur usla journalistkollegerna var med att gå vidare med de uppgifter han och hans kolleger tog fram för TV4:s Kalla fakta):

– Man pratar ju hela tiden om den här drevjournalistiken som nå'nting väldigt negativt. Men ibland blir det faktiskt bra med ett drev. Därför att då blir trycket så stort på makthavarna – oavsett om det handlar om Rosenbad eller om företrädare för näringslivet eller vad det än må vara – att trycket blir så stort, att det blir så jobbigt att man till sist måste säga sanningen. Och avsaknaden av ett drev, avsaknaden av ett medialt tryck, öppnar ju för att man fortsätter att lägga locket på. Och det är det som har hänt i den här frågan.

/Gunilla

Journalistisk inkompetens och lättja

STOCKHOLM Dagens citat, av signaturen "Jivara" på Flashback:

Gömdagate har avslöjat allvarliga missförhållanden i Media-Sverige: journalistisk inkompetens och lättja, förakt för frågeställningar och litteratur som intresserar allmänheten och benägenhet att gå kända och mäktiga personers ärenden istället för att lyfta fram missförhållanden som drabbat vanliga människor.

Jag kan bara – tyvärr – hålla med. Läs hela inlägget här.

Uppdatering: En av väldigt många frågor som Liza Marklund inte ställts till svars för ordentligt är den om varför hon valde att ge en helt annan bild av Mias man – alltså Luis/Anders – än den verkliga. Hon behöver naturligtvis inte röja någon källa, för att förklara varför det var viktigt.

Liza M har ju träffat Luis i verkligheten (när familjen bodde hos Elisabeth Hermon) och vet alltså att han icke var norrlänning (och inte hade blonda lockar, som hon skrev i texten).
Oavsett om hon kände till historien om bilpåkörningen/fängelsestraffet etc (jag utfrån att ni känner till denna nu, och förklarar inte nämrare) inser givetvis, att hela storyns förutsättningar ändras fundamentalt – när man får veta att familjen inte flyr till just Chile för att det låg på andra sidan jordklotet, utan för att det var Luis' hemland.
Berättelsen i Asyl om hur "Anders" vantrivdes i Santiago de Chile för att han inte kunde tala spanska och till sist skrev in sig på en nybörjarkurs i språket – hur går den ihop med att hon aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre? Jag inser att jag slår in öppna dörrar här...men i alla fall.

Uppdatering: Torsten Pettersson skriver intressant om detta i dagens UNT, och poängterar hur konflikten mellan sanning och att berätta en bra historia finns i all journalistik. Helt sant! Citat:

Men hur ofta går journalistiken mer subtilt över gränser som vi läsare inte kan bevaka? För att skapa effektiva historier har journalister för vana att vinkla, färga, välja, och de hoppas kunna göra det utan att förvränga sanningen. Den stora moraliska gråzonen är då bortvalet, förtigandet. Här finns alltid försvaret "man kan inte berätta allt, det är klart att vi måste göra ett urval", också när bortvalet har en klart förvrängande tendens. Exemplet i Gömda är att vi inte får veta att den gode mannen, den vita delen i det svartvita mönstret, i verkligheten hade dömts till fängelse för att ha försökt köra över den onde mannen.
(– – –) förfarandet i sig ser ut som ett typiskt journalistiskt grepp att genom bortval få ett tydligt mönster att framträda.
Om detta var ett medvetet grepp, var det då också ett slags lögn? Och hur ofta utsätts vi ovetande för något liknande då vi tar del av reportage i tidningar eller på tv?

Den här diskussionen tycker jag, som journalist, är mycket intressantare och svårare än frågan om vad författare "får" skriva. Den har tyvärr inte varit så omfattande som den borde eftersom Liza Marklund kommit undan med att påstå att det hon skrivit inte var journalistik. Det är förstås så att den vinkling som sker i all journalistik (för att göra den begriplig) ofta står i konflikt med "sanningen". Tänk bara på alla förljugna porträtt av allsköns kändisar, alla dramatiskt klippta undersökande TV-reportage och varför inte idylliserande resereportage i fjärran land.

/Gunilla

Att spela galen

STOCKHOLM Jag har tagit del av en del texter för och emot Anna Odells konstprojekt – intressant läsning! Hinner inte blogga om episoden, men denna fina text av Hanne Kjöller, om riskerna med att undergräva människors tillit, är den mest nyanserade jag sett.
Men hmmmmm...märkligt att ingen ännu gjort kopplingar till det wallraffande som mentalpatienter som några svenska journalister gjorde en gång – 60-talet och Folket i Bild, eller hur var det? Det fallet diskuterade vi när jag läste på JMK. Men om det är en motsvarande, aktuell undersökning Odell gjort är förstås svårt att veta. Jag förstår att personalen på S:t Göran är upprörd, inte minst å de andra patienternas vägnar.
Ämnet tycks vara som klippt och skuret för Newsmills debattformat – kolla där, för massor av texter om konstnärers frihet och psykvårdens arbetsvillkor. Till exempel denna välskrivna av Johan Lundberg, och denna av Pål Holender som liksom jag tycker att det är svårt att ta ställning till vad allt egentligen handlar om.

Uppdatering: Gudmundson tipsade om sådana texter jag efterlyste – av Ingrid Bosseldal i Göteborgsposten och av Ulrika Stahre i Aftonbladet. Pockettidningen R på 70-talet, var det förstås, och inte det jag skrev ovan!

Uppdatering 8 maj: Anna Odell förklarar sitt projekt.
/Gunilla

Tele 2 vs Telia

STOCKHOLM Jag håller möjligen på att falla offer för ett telemarketingerbjudande från Tele2. De vill att jag byter från Telia till Tele2 för vanlig telefoni. Jag försöker avvärja alla telefonförsäljare genom att dels vara nixad (fast det måste ha gått ut?) dels förklara att jag bara tar ställning till skriftliga reklamerbjudanden ("men det här är ju telemarketing", förklarade Tele2-killen) dels berätta att jag liksom egentligen inte bor här utan mestadels är utomlands och jobbar.
Nå, en telefonkostnad på 150:–/månaden och låga minutpriser för samtal till t ex mobiltelefoner och USA är intressant. Jag ska jämföra med vad jag betalar till Telia så får vi se om jag slår till.
Men jag vill gärna fråga min kloka läsekrets ifall här finns oanade fällor. Finns det några problem med att byta till Tele 2? Jag har som ni vet haft trubbel med Telia på olika vis, men det har inte berört vanliga telefonin. Spontant känns det bättre med Telia än med Tele2, men jag kanske bara är monopolkramare?

/Gunilla

Peter Englund om fiktion

STOCKHOLM En av alla de där halvillitterata nätaktivisterna som knappt läser böcker men som bloggar skriver om problemen med att blanda fakta och fiktion. Citat:

En annan sak är att man visst kan säga att “detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna “sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.

För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk.

Länk i repris: Min artikel i Göteborgsposten om detta.

(Tipstack: Lars! /ej samma Lasse som ovan, den figuren är nog fiktiv.../)

BLT revisited (uppdaterad)

STOCKHOLM OK, det hjälpte inte att läsa Monica Antonssons bok. Liza var smart, läsarna var dumma, och det finns inga andra problem med denna härva än att de sistnämnda känner sig lurade – eftersom Liza bara var lite för trovärdig. Skriver Jane Betts.

Uppdatering: Det jag tycker är mest fascinerande med Betts text är dessa meningar:

Liza Marklund har plockat lite här och lite där och gjort något trovärdigt av det. Precis så som en författare arbetar. Det värsta tycks vara att hon skrivit alltför trovärdigt.

Det är väl ändå så att såväl många läsare (förstås inte alla) som professionella bedömare tyckt att berättelsen känns ganska osannolik (alltså icke trovärdig) i många avseenden – men ändå köpt budskapet, eftersom det ju sålts in som "sant"?
Påstås det inte längre vara sant så måste väl ändå trovärdigheten också falla?
Läs min text om hur några litteraturrecensenter hade svårt att tro på budskapet: "Jag måste påminna mig om att det är en sann historia"

Igår talade jag med en så kallad *vanlig människa* (som vi journalister kallar alla utanför mediebranschen), som dock är gift med en ovanlig reporter, och som med stort intresse och engagemang följt denna soppa.
Han förstod inte allt snack om sanningar hit och dit, framför allt inte att den svenska journalistkåren som liksom förmodas syssla just med sanningen på många håll fastnat i diskussionen som vad som bör tryckas på Piratförlagets omslag. Klart och förnuftigt konstaterade han så att det väl är Mias uppfattning och inte hennes sanning Gömda handlar om. Liksom det alltid handlar om att folk har olika uppfattningar om saker och ting, inte varsin sanning.
"Gömda – en mytomans uppfattning" hade kanske varit en bättre titel än "Gömda – en sann historia".

/Gunilla

Citat-omröstningen – andra omgången

Här hittar ni en förklaring av kandidaterna i omröstningen om det dummaste och mest oinitierade bidraget i Gömda-debatten. Ni kan rösta här till vänster till och med den 31 januari.

Uppdatering I: Eftersom det är min blogg och min omröstning tar jag mig friheten att göra om reglerna. Sorry!
Jag blev ombedd att plocka bort en nominering, och eftersom det inte gick att göra det när omröstningen startat tog jag bort alltsammans och passade på att rensa i startfältet. De som nu är kvar är de sex stycken som – när 102 röster hade avlagts – hade fått tvåsiffriga röstetal. Tyvärr har några klassiska debattinsatser försvunnit på vägen, men de lär leva vidare på andra sätt.
Ni som redan röstat: snälla, gör det igen! Nu lovar jag att inte peta i enkäten mer.

Uppdatering II: Fast det kanske måste bli en tredje omgång. För det verkar bli jämnt.

Uppdatering III: Ni som följer Gömda-debaclet läser väl Ingrid Carlqvists blogg? Hennes engagerade och initierade texter slår det mesta som skrivs annars med hästlängder. Läs t ex detta inlägg om gårdagens PK-möte i Malmö. Formatet med en längre intervju med Monica Antonsson och mer fokus på hennes arbete, hade antagligen varit bättre i Stockholm också. Långt citat:

Kulturredaktörer bör hålla sig någotsånär à jour med vad folket läser och bemöda sig om att dra igång intellektuella debatter när en bok får så genomgripande konsekvenser för samhället. Efter att nu ha läst Gömda, konstaterade Per Svensson att den islamofobi som genomsyrar snart sagt varje sida, antagligen kommer att vara den enskilt största orsaken till att sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen 2010.

Sug på den, ni som fått för er att bråket om Gömda är en storm i ett vattenglas och att vi som kritiserar Liza Marklund, gör det för att hon är en "kaxig, framgångsrik och vacker kvinna". Vi kritiserar henne för att hon medvetet skadat enskilda personer som Mias barn och Osama Awad (mannen med de svarta ögonen), att hon medvetet varit med om att skära bort papporna från barnens liv och för att hon inte skäms det minsta, ens när hon blir ertappad med att ha ljugit sina läsare rakt upp i ansiktet. Så agerar bara en ovanligt kallhamrad människa.

/Gunilla

Gömdapaus (åtminstone i det offentliga)

STOCKHOLM Ovan ser ni hur artikeln i Ilta-Sanomat som jag hjälpt med research ser ut. Nu kommer jag att ligga en aning lågt med Gömda-inlägg ett tag, mest eftersom jag egentligen håller med Witch-Bitch om detta:

Den här relativt tomma debatten, står i patetisk kontrast till den reella problematik som dominerar människors tillvaro runt om i världen.

Helt tyst blir det dock inte här, som ni kanske kan gissa. Jag tycker forfarande att debatten måste hållas igång tills vi förstår vad det var som hände och varför, och tills det bestående intrycket för de flesta handlar om något annat än genrer och drev. Vad som egentligen hänt har vi ju fortfarande ingen aning om – och det är med tanke på ovanstående citat mycket synd att det inte kom några ordentliga svar redan i höstas.

Och debatten har varken varit tom eller pseudo-, menar jag, utan har åtminstone bitvis avhandlat synnerligen viktiga saker.

Mitt intresse i detta har varit missbruk av journalistikens makt och journalistikens arbetsmetoder. Gömda-soppan har visat och visar på flagranta brister, på många olika håll. Det har varit intressant att se dessa, på närhåll och i realtid.

Sedan finns givetvis många andra saker att intressera sig för i världen också. Idag fick jag exempelvis en beställning på en New York-krönika och en artikel om "Obama och mänskliga rättigheter", som båda ska bli mycket intressant att ta itu med.

Oavsett hur mycket man satt sig in i sakfrågan och Gömda-debatten kan man gott läsa en enda, kort text – nämligen familjen Hjortsbergs fina inlägg på Sourze idag. Citat:

Av alla våra försök att få någon vid ett massmedium att skriva om detta, var det bara Monica Antonsson som det gick att prata med. De övriga gömde sig bakom Mia, de ville inte ens höra på oss. Vi ville inte att det skulle bli dessa personpåhopp åt höger och vänster. Ni som säger att det har varit ett hatdrev emot Liza Marklund har inte läst de vidriga påhoppen på Monica Antonsson. Liza Marklunds inblandning i detta var att hon och Mia tillsammans skapade "fenomenet Mia". Sedan att Liza inte ville säga att de hade skarvat, ljugit och hittat på, det får stå för henne. Mia själv säger inget alls.
Vi är inte på något vis avundsjuka på deras miljoner. Men deras framgångar får inte ske på andra människors psykiska hälsas och sinnesfrids bekostnad.

Själv har jag lite grävtrådar ute i både Stockholm, USA och Chile (det, ni!). Vi får se vad som händer.
Jag har sedan mitten av december skickat förslag på reportage, artiklar, intervjuer och andra uppföljningar till mängder av olika slags redaktioner, extra många den senaste veckan – men hittills har responsen tyvärr varit tämligen klen. Fast delvis beror det på att vissa tidningar själva ska skriva, och det kan jag inte säga mycket om. Jag hoppas fortfarande på att få skriva mer, även mot betalning (och inte bara här på bloggen).

Jag har flera andra artikelbeställningar på gång, så jag får prioritera dem. Nu måste jag ta tag i min privatekonomi och försöka hålla skattmasen och CSN borta (de vill ha abnorma belopp av mig, vilket är jobbigt och antagligen bara kan avhjälpas medelst någon äktenskapsförmedling i Arizona eller så). Så i god fattiggourmetstil ska jag avsluta Stockholmsvistelsen med ett besök med mina vänner på Cadierbaren på Grand Hotel. Sedan: New York. Fast kanske en sväng till Oxelösund dessförinnan.

Omröstningen om dummaste Gömda-citat pågår till den sista januari.

Förresten, om ni kollar det kommande numret av Neo hittar ni en kort Gömda-krönika som jag skrev för några veckor sedan. Den är på grund av pressläggningen lite daterad, men tyvärr ännu aktuell.

/Gunilla

And the "Dummaste Gömda-citat" Nominees are...

STOCKHOLM Hela 15 kandidater blev det, och utgången är svårtippad.

Bidragen är ordnade kronologiskt, in order of appearance i debatten. Motiveringarna är skrivna av mig eller dem som nominerat, lite blandat (tyvärr har jag slarvat bort namnen till respektive för en del). Men motiveringar är en genre jag icke behärskar, så föreslå gärna mer slipade formuleringar (jag förbehåller mig rentav rätten att ändra under omröstningens gång – allvarligare än så är inte detta).

Kolla på så många av länkarna ni hinner och orkar, och rösta sedan på ett av dem – resten av januari.

Ni får givetvis rösta på vem eller vilka ni vill. Men själv tycker jag att man som mediekonsument kan ställa högre krav på oberoende kritiker/journalister än på den som är öppen med att tala i egen sak, och högre krav på stora, kaxiga medieredaktioner och erfarna tyckare än på enskilda debattörer utan redaktionell uppbackning (amatörbloggare finns inte med här).

Grundpremissen för tävlingen är givetvis att man alls tycker att dessa citat är dumma, ogenomtänkta eller oinitierade. Jag har inte skrivit mycket här om varför jag och de som nominerat dem tycker det, men i några fall finns det länkar till bemötanden i sak. Fråga gärna, den som undrar.

Uppmana gärna folk på era bloggar och annat att rösta, så att populationen (underlaget) blir stor(t). Det är också fritt fram att komma med argument för eller emot, eller andra inlägg i diskussionen, i kommentarfältet. Fler nomineringar tas dock icke emot (möjligen utom tävlan).

Om någon av de nominerade kommer med någon slags avbön – till exempel för att de tagit till sig mer information och vill revidera något av det de skrivit – kommer jag att länka till det.

Varför denna omröstning? Den är en form av mediekritik. Självklart kommer jag, och alla som röstar, att anklagas för drevbeteende. Jag tycker dock att det finns skäl att uppmärksamma att en lång rad erfarna debattörer och tyckare uttalat sig i denna debatt på lösa eller felaktiga grunder. Syftet är även att hålla liv i debatten, gärna genom att underliga debattinsatser får bemötas. Den som vill ha tips på sakliga och välformulerade debattinlägg bör läsa här.

Röstar gör ni i rutan till vänster, månaden ut.

1. Liza Marklund i Expressen den 10 december
Intervjun: Marklund om härvan: Jag har aldrig ljugit, särskilt citatet:

"Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre."

Motivering: "en nutida klassiker" och "ett bevingat uttryck".

2. Ann-Marie Skarp på Piratförlagets hemsida, 13 januari 2009
Förlagschefen Ann-Marie Skarp skriver själv om debatten kring Liza Marklunds bok Gömda
Motivering: Försöken att sköta the damage control efter en kompanjons framfart är alltför genomskinliga såsom efterhandskonstruktioner.
Belysande citat:

"Förmodligen bygger hela detta missförstånd på orden ”en sann historia” på bokens omslag. För oss i förlagsvärlden var uppenbarligen den signalen (dokumentärroman) mycket tydligare än för allmänheten."

[Kommentar: i "allmänheten" ingår här även Bibliotekstjänst, Kungliga biblioteket, litteraturrecencenter samt en lång rad andra professionella litteraturbedömare som i andra sammanhang har mer gemensamt med förlagsvärlden än med allmänheten.]

Förslag från signaturen Pia:

"Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig."

Citatet ska alltid läsas med denna scen ifrån den svenska skolan i åtanke:

"En av eleverna får till exempel alla sina misstankar om muslimska män bekräftade efter läsningen av ”Gömda”: opålitliga, demoniska hustrumisshandlare. Eleven tar steget och blir bekännande rasist".

(Av Magnus Persson om Annette Årheims doktorshandling i SvD)

Sveriges Television Debatt, 15 januari 2009
Hela programmet finns här.
Flera nomineringar:
3. Janne Josefsson och redaktionen som helhet, för oförmågan att göra ett begripligt program och för bristen på förberedelser med flera av gästerna (inte minst Osama Awad)
4. Inger Segelströms uttalanden om att hon struntar i om "Gömda" vilar på sanningsgrund eller ej (kan ses utklippta och redigerade i satirisk form här)
5. Mats Söderlund, Svenska författarförbundet, citatet: "Du kan inte berätta en sann historia utan att ljuga."
(Han har förklarat sitt uttalande med att han inte var införstådd med vad Debatt skulle handla om, vilket jag tycker är en förmildrande omständighet. Tyvärr hittar jag inte citatet nu. Uppdatering – här förklarar han: "Jag var inbjuden för att prata om den principiella frågan: Får författare ljuga. På det måste jag och kan jag inget annat än svara ett klart och tydligt ja. Tyvärr blev jag avbruten och fick inte tillfälle att utveckla min ståndpunkt.")

6. Hanne Kjöller, DN:s ledarsida 15 januari 2009
Övertrampen inte lika intressanta som jakten på dem
Motivering: För slentrianfeminism och missriktad kritik.
Belysande citat:

"Här gäller det att hitta någon felaktig kommatering för att åtminstone såga av deras yrkesheder längs med fotknölarna. (– – –) Jag tycker mig se att det är huvudsakligen män – och då vanligtvis män som inte nått samma framgångar som kvinnorna – som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv på ett sätt och med ett intresse som jag inte kan erinra mig att någon ägnat åt de manliga storskrävlarna som från sina korrespondenttelefoner varit med om det ena mer osannolika än det andra."

7. Anna Larsson i Svenska Dagbladet den 15 januari
Ord står mot ord i bråket om Gömda
Motivering: För slentrianfeminism och bristande koll på redovisade källor. Från Pipopp, som nominerat: "...bara ganska /dålig/, för hon hade faktiskt ansträngt sig med att läsa båda böcker och sedan gjort sin analys. Dock hade hon missat två saker: Dels konsekvenser för de utpekade och dels faktiskt redovisade dokument och källor."
Belysande citat:

"Liza är smart, framgångsrik, rik, snygg, stavar sitt namn med z och är alltid på gränsen till odrägligt säker på sin sak. Något som väcker både beundran och avund. Det senare har den sista tiden fått fritt spelrum både i bloggosfären och i traditionell media."

8. Tiina Rosenberg, Newsmill och dn.se, 16 januari 2009
"Motbjudande mobbning av Marklund"
Motivering: För slentrianfeminism och för att använda medieutrymme till att trolla bort sakfrågan genom att påstå att sakfrågorna blivit till drev.
Belysande citat:

"Det märkliga är att de som driver på personattacker inte ser det själva. Att försöka tillintetgöra någon, i synnerhet om det handlar om en framgångsrik och populär kvinna, kräver inga större ansträngningar. Mobbning fungerar i stort sett alltid. Det är primitivt och direkt motbjudande att behöva se. Diskutera gärna litteratur, författarens ansvar, men lämna Liza Marklund i fred."

9. Monica Sundberg i Karlskogakuriren samt Jane Betts och Inga-Lena Fischer i Blekinge Läns Tidning, 16, 19 och 22 januari 2009
"Glöm inte grundproblemet"
"Det är det här det handlar om"
"I sanningens dunkla vrå"
Motivering: För beredvillighet att skriva utan att läsa in sig på debatten ordentligt och för användande av slentrianargument om "avundsjuka mot starka kvinnor".
Belysande citat (Betts; se min kritik här):

"Jag har inte läst Antonssons bok och vet inte riktigt varför jag ska göra det. Men jag har läst Marklunds Gömda och minns den som spännande, gripande och välskriven."

10. Anders Pihlblads intervju med Liza Marklund, sänd i TV4 Nyhetsmorgon den 18 januari 2009
Intervjun finns att se här.
Motivering: För underdånighet, total brist på kritiska följdfrågor, delad agenda med intervjupersonen ("det är synd om oss som drabbats av drev") samt på det hela taget en sorgligt missad chans att ta tillvara "en exklusiv intervju".

Förslag från signaturen Pia till hedersomnämnanden av vissa partier i intervjun:
– Liza Marklunds med lagom darrande stämma och stirrande ögon:"Jag är ingen räv!... Jag är ingen räv!"
– Kameravinklingarna. En nog så viktig detalj i propaganda. Marklund är i rutan antingen väldigt stor i jämförelse med Pihlblad, i vissa vinklar snett bakifrån ser hon t o m ut att se ner på "undersåten" Pihlblad eller så är hon fjär och oåtkomlig och ser ut att sitta längre bort från Pihlblad än de antagligen verkligen gjorde. När kameran fokuserar på Pihlblad sitter han nersjunken bakom ett stort svart bord och återigen är kameran vinklad så att han ser ut att befinna sig lägre än Marklund. Hela teatern gav därmed verkligen ett intryck av Drottning Marklund som nådigt givit lakej Pihlblad en audiens.

11. Leif G W Persson, Expressen den 18 januari 2009
"Författarna ljuger för lite"
Motivering: [[jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja för det finns så många konstigheter i texten, hjälp gärna till!]]]
Belysande citat:

"Marklund valde att använda sin penna som ett bart huggande svärd och själv tackar jag henne av hela mitt hjärta för att hon inte skrev en forskningsrapport i stället."

(Se Hemliga morsans kritik här).

12. Rosemari Södergren, Kulturbloggen, 12 december 2008–22 januari 2009
Tillåtet gå över lik för att misskreditera Liza Marklund
Motivering: För fortsatt ovilja att läsa Monica Antonssons bok eller på annat sätt ta del av hennes poänger/belägg.
Belysande citat:

"Men om det nu ska göras en bok som granskar Liza Marklunds bok, varför utsätta Mia för fara? Av ren och skär medmänsklighet borde identiteten aldrig röjts. Det verkar vara tillåtet att gå över lik för att misskreditera Liza Marklund. Surt sa räven, eller den svenska avundsjukan?"

Korrigering: Rosemari Södergren påpekar – se kommentarfältet – att hon är amatörbloggare. Eftersom hon skrivit i sin presentation att hon "är journalist, webbkonsult och bloggare sedan många, många år" och skrivit en bok om bloggande uppfattade jag henne dock som professionell skribent. Jag beklagar ifall det var fel, men kan tyvärr inte plocka bort någon från enkätrutan när omröstningen är igång.

13. Jan Guillous anföranden under Publicistklubben, 19 januari 2009
Publicistklubbs-debatten på video 46.30–1.01.05
Motivering: För monumentalt misslyckande med att – trots om gott om tid till förfogande – förklara hyckleriet med att Piratförlaget lyckats sälja hundratusentals exemplar av en bok som Ulrika Knutson förklarat vara den svenska efterkrigstidens mest rasistiska skildring.
Belysande citat, sedan Guillou fått frågan om varför han inte gjort slarvsylta av boken:

"För det första för att jag inte har läst den. (– – –) Detta är en roman. Om man går till verket med att kritisera romanen som om det vore ett reportage, och använder den olycksaliga Bonniersupplagan från 1995 som modell, så blir det en "asymmetrisk konflikt".
Det går inte att angripa romaner på det här sättet. Reportage – ja! Ett reportage med sådana pretentioner – det skulle jag ha sågat vid fotknölarna. Det lovar jag, om det hade kommit under mina ögon. (Ulrika Knutson: Om du hade läst det?) Ja! Men romanen ville jag inte ens läsa, därför att jag var fel läsare."

14. Anders Ehnmark, Expressen 19/20 januari 2009
Prosaisk kravmärkning
Motivering: För vänskapskorruption när den är som värst, och för upprepande av tröttsamma formuleringar om yrkesavund (om än varierat på franska)
Belysande citat:

"Det var ganska tröttsamt att höra argumenten på nytt. Ett minimum av litterär eftertanke hade onödiggjort stora delar av dispyten. Någon anförde att den man som Mia i romanen flydde med till USA inte var blåögd. På den nivån. En ganska trivialiserad sanning, kan man säga."

15. Anders Pihlblads krönika i TV4 Nyhetskanalen, 25 januari 2009
Att hata Liza Marklund
Motivering: För oförmåga att ta till sig något av kritiken av bristerna i intervjun flera dagar tidigare utan istället upprepa dem (se ovan)

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

P S om slentrianfeminism
Med "slentrianfeminism" ovan menar jag när debattörer tolkar debatten ur ett feministiskt perspektiv och utgår från att allt handlar om könsmaktsstrukturer.
Detta perspektiv kan man givetvis ha, men man bör då tillämpa den gentemot alla aktörer man skriver om och inte selektivt (i detta fall, inte enbart Liza Marklund utan även t ex Monica Antonsson, Elisabeth Hermon m fl).
Det är märkligt nog oftast just dessa texter som klagar på att debatten inte är saklig!
Stor komik är att författarna av de mest slentrianfeministiska inläggen, såsom Tiina Rosenberg, i denna debatt ingått allians och delar argument med debattörer såsom Leif G W Persson, Anders Ehnmark och Jan Guillou.
Tyvärr tycks inte dessa debattörer märka att de faktiskt underminerar kvinnor, som om (framgångsrika) kvinnor generellt inte skulle kunna ta kritik genom att exempelvis bemöta den i sak och presentera belägg som stödjer dem.

Signaturen Magnus beskriver debattörer som Kjöller och Rosenberg så här:

"Båda två struntar suveränt i sakfrågorna, och att det är kvinnor som drivit frågan, och går på att 'det måste ju handla om avundsjuka mot en stark tjej'. Mycket riktigt skrev Rosenberg rakt ut att sakfrågor aldrig spelar någon roll i denna typ av debatter. Snacka om att rusa in i den bekväma paranoians värld."

"Nederlag för oss publicister"

STOCKHOLM Apropå nomineringar så håller jag på och lägger upp länkarna till citat- och debattinläggstävlingen. Det tar lite tid, men kommer under dagen!

Förresten, låt mig citera en kollega (en av de få som rapporterat om soppan på allvar) som häromdagen konstaterade: "vilket nederlag för oss publicister, att diskussionen förs där ute på bloggarna".
Så är det ju. Många av analyserna på Flashback, vad gäller såväl vart Gömda-debatten tagit vägen som om diskursen kring könsrelationer med mera, är nu betydligt mer intressanta och initierade än de hemska kolumnerna om "avundsjuka mot framgångsrika kvinnor" som brer ut sig i spalterna. Men publicisterna kan komma igen en gång till. Hoppas jag.

Uppdatering: Håller fortfarande på med detta. Otroligt vilken tid det tar! Det var så konstiga länkar att gå igenom, fulla av skräptecken och HTML-koder att rensa bort.

/Gunilla

Nominering

STOCKHOLM Jag har idag nominerat "Mia; Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson (Blue Publishing 2008) till Wendela-priset.

Motivering: För modet att våga slå hål på några av Sveriges största myter orsakerna till kvinnomisshandel, för utmanandet av den manipulativa medelklassifieringen av ett litterärt offer och för avslöjandet av hur barn och andra utsatta personer kommit i kläm på grund av hänsynslös journalistik och politisk propaganda.

/Gunilla

Gömda-wiki

STOCKHOLM Hoppas att alla intresserade har sett att det nu finns en wiki om Gömda-soppan! Wikins syfte kan ni läsa under rubriken mörkläggning. Bidrag, ni som kan. Om detta leder någon vart blir det historiskt.

/Gunilla

Kaiser Chief: Sagan om Isdrottningen

För att parafrasera Jan Guillou, det enda felet med denna saga är att det inte är jag som skrivit den (utan Kaiser Chief, signatur på Flashback, som gett mig tillstånd att sprida den här)!

Jag uppmanar alla att sprida länken till sagan till så många som möjligt. Om medierna nu tänker strunta i alltsammans så kanske sagans makt i virtuell form kan vara ett litet motmedel.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Sagen om Isdrottningen

Det var en gång en Drottning som bodde i ett kungarike i kalla Norden. Drottningen hade gjort sig ett namn genom sin vassa penna, som sades kunna utföra allehanda stordåd. Drottningen draperade sig alltid i samma tre klädesplagg; Sanningen, Rättvisan och Medkänslan.

Varthän hon än gick så förundrades folk av hennes utstyrsel, och Drottningen var sällan sen att skryta om dess glans. Skåda mig i all min prakt, sade Drottningen, ty när ni ser på mig så ser ni även Sanningen, Rättvisan och Medkänslan. I tio års tid reste Drottningen runt och visade upp både sig själv och sina skrivna alster.

Men så en dag var det en liten oansenlig kvinna som närmade sig Drottningen vid hennes hov och sade "Men kära drottningen, nu när jag tittar lite närmare på Sanningen så ser den lite genomskinlig ut...". Drottningen tog liten notis om detta, men Kvinnan bestämde sig för att undersöka Sanningen lite närmare. Hon tog hjälp av andra kvinnor och män runtom i riket, och tillsammans vågade de sig på att återigen konfrontera Drottningen.

"Kära Drottning, vi har alla tittat lite närmare och har upptäckt att vi kan se igenom dina kläder en aning". Drottningen som enkelt hade kunnat täta igen hålen i den lite genomskinliga sanningen blev istället arg och svarade "Hur vågar ni säga att ni genomskådar Sanningen? Det är min Sanning, den är komplett och ingen ska titta närmare på den!". De alldeles vanliga kvinnorna och männen ryggade dock inte tillbaka som Drottningen hade räknat med, utan tog istället ett steg närmare och började prata med varandra.

"Ser du, där kan man se drottningens armhåla."
"Ja, och där tycker jag mig skymta en navel."

Ju mer de pratade med varandra, desto mer uppenbart blev det att Sanningen var genomskinlig och full med hål. Då stegade Riddar Arn fram till Drottningens försvar och sade "Tig dårar och aktivister, ty ni veta icke vad ni pratar om! Ni förstår väl att ni inte kan lita på era egna ögon. Ni ska lyssna på Drottningen, som fullt medvetet låtit Sanningen vara genomskinlig och full med hål, eftersom det är modernt!"

De alldeles vanliga kvinnorna och männen förstod att Riddar Arn inte hade lyssnat på vad de pratat om, utan som vanligt på fullaste allvar trodde att saker som han sa per automatik blev sanna, och ignorerade honom därför. Även den gravt feministiska Jeanne D'Arc och hennes vänner proklamerade i ett par långa texter hur illa det var att de vanliga kvinnorna och männen tittade närmare på Sanningen, trots att Drottningen faktiskt var både blond och kvinna och därför borde ha fri lejd. Eftersom ingen förstod vad det hade med saken att göra så gick man vidare.

Nu hade man i den genomskinliga Sanningen börjat ana att även Rättvisan var tunnare än vad Drottningen låtit påskina. Rättvisan såg ut att vara ett utanpåverk, som stöttat upp Sanningen här och där men som inte på något sätt hade täckning för Drottningens hela lekamen. De vanliga kvinnorna och männen fortsatte enträget att ställa frågor till Drottningen om varför det såg ut så här när man tittade närmare på henne, i förhoppning om att hon skulle kunna sluta hålen i Sanningen och Rättvisan genom att svara vist och klokt. Istället distanserade sig Drottningen från sina undersåtar och gick upp i ett torn. Hon meddelade att hon inte skulle ha någon kontakt med de vanliga kvinnorna och männen i verkligheten nedanför, utan att hon skulle gissa sig till vad de sade och sedan svara utifrån detta genom att slänga ner färdigskrivna pergament.

När svaren kom så insåg de vanliga kvinnorna och männen att det inte bara var Sanningen och Rättvisan som var genomskinliga hos Drottningen, utan att även Medkänslan saknades. Drottningen var naken, men kunde för sig själv upprätthålla illusionen om sin egen prakt genom rådgivare och fega vänner. Högfärdigt satt hon i sitt torn och anklagade de vanliga kvinnorna och männen för att ha förstört Sanningen som hon själv byggt upp under ett decennium. Hon försvarade sin rätt att ha en genomskinlig Sanning samtidigt som hon sa att den inte alls var genomskinlig, och hon anklagade alla som vågat titta närmare på hennes utstyrsel för att vara avundsjuka eftersom hon var Drottning och inte de.

Men de vanliga kvinnorna och männen hade sedan länge slutat lyssna på Drottningen och lämnat henne ensam uppe i tornet. "Låt henne sitta där med sin falska Sanning, sin orättfärdiga Rättvisa och sin tomma Medkänsla", sade de och gick fridsamt och fredligt vidare mot nya äventyr.

av Kaiser Chief (signatur på Flashback)

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Jag tycker verkligen att denna saga är helt fantastisk och klockren, men tyvärr saknas mediernas roll i dramaturgin...

Ni kanske kan gissa vilket som är mitt favoritparti i sagan? Jo, detta, som tål att upprepas:

De alldeles vanliga kvinnorna och männen förstod att Riddar Arn inte hade lyssnat på vad de pratat om utan som vanligt på fullaste allvar trodde att saker som han sa per automatik blev sanna, och ignorerade honom därför. Även den gravt feministiska Jeanne D'Arc och hennes vänner proklamerade i ett par långa texter hur illa det var att de vanliga kvinnorna och männen tittade närmare på Sanningen, trots att Drottningen faktiskt var både blond och kvinna och därför borde ha fri lejd. Eftersom ingen förstod vad det hade med saken att göra så gick man vidare.

/Gunilla

Spinning (uppdaterat)

STOCKHOLM

"Ni som av och till påstår [att Liza Marklund är utsatt för en liten grupp av hatiska, avundsjuka aktivister] bör så fort som möjligt inse att ni är indragna i en PR-kampanj."

Jag delar helt och hållet Monica Antonssons analys. Läs hela här!

En vacker dag hoppas jag att Piratförlagets PR-strategi från september och framåt kartläggs av någon. En sådan studie vore verkligen oerhört intressant. Den har många toppar (t ex TV4-intervjun, ur deras perspektiv) och många dalar (t ex Newsmill-texten av Niclas Lövqvist).

Det går fortfarande bra att nominera bidrag i den inte så ärofyllda tävlingen om dummaste Gömda-citat, men jag tror att vi har alla relevanta insatser med nu. Jag återkommer med själva omröstningen.

Gunilla

P S Ni som reagerat på BLT:s kulturredaktörs krönika kanske är intresserade av att även en krönikör på tidningens ledarsida skriver, glatt erkännandes att hon vare sig läst Liza Marklunds eller Monica Antonssons böcker. "Huruvida historien är sann eller osann bryr jag mig absolut inte om" skriver hon här.
Men rubriken visar att hon ändå vet vad allt "egentligen" handlar om. Och slutsatsen är den gamla vanliga, som vi hört så många gånger nu:

Jag anar att den här debatten egentligen är en annan. Deckardrottningen Liza Marklund är rik, vacker och tuff, det klassiska hotet mot mäns självkänsla. Hon är rik, vacker och kaxig, det har kvinnor svårt att leva med. Vilken fröjd att kunna trycka till denna häxa! Hon ska inte tro att hon är någon!

Jag gillar kvinnor som är rika, vackra och kaxiga. Ju rikare, vackrare och kaxigare, desto bättre. Men jag gillar inte när de ljuger, ej heller när de missbrukar journalistikens arbetsmetoder. Snart får jag skriva ett inlägg om att "inte heller ledarskribenterna gör sitt jobb", hehe.

Några förslag till Inga-Lena Fischer om du läser detta:
– Inse att du gått på PR-spinnet genom att läsa här.
– Fundera över om du inte förminskar kvinnor, genom att antyda att de inte bör ifrågasättas.
– Läs de länkar jag redan rekommenderat till din kultursideskollega och varför inte dessa länkar,
– Läs gärna även Svensklärarens kloka resonemang om Gömda.
och inte minst:
– Läs de böcker du skriver om!

Inga-Lena Fischer och Jane Betts får nog dela på nomineringen i tävlingen.

Bloggbävningens eftersvall

STOCKHOLM En hel del journalister och kulturskribenter må vara trötta på Gömda-soppan, men vi är nog en kritisk massa som kan försöka hålla liv i alltsammans så gott det går. Om ni ser rykten om att jag förefaller vansinnig så är det antingen sant eller blogg buzz utspritt av någon härskartekniker, hehe.

En kompis jämförde intensiteten i diskussionen med Israel/Palestina-konflikten, och hon har vissa poänger. Här finns i alla fall samma dimensioner (rörig konflikt som är svår att sätta sig in i på allvar, mediernas roll, fula knep, propaganda, parter med egna agendor, oklart vem som är medlare, heta känslor och så vidare). Folkrätten får kanske jämföras med Bibliotekstjänst.

För de flesta framstår nog Gömda-soppan mest av allt fortfarande som en diskussion om distinktionen mellan "en sann historia" v s "baserat på en sann historia", eller blott som att avundsjukebetingat drev som fått galna proportioner. Men förr eller senare hoppas jag att alla kvarvarande frågetecken rätas ut.

Jag har en miljon uppföljningar i huvudet, men försöker ju ta mig iväg till USA. Hoppas att någon kollega ser till att få en intervju med Jan Guillou som kan få förklara sin insats på PK (och kanske rentav upprätta sitt anseende). Jag har en idé till ett visst reportage som jag ska tillägna Guillou – men jag vet inte om vare sig huvud-intervjupersonen i fråga eller någon redaktion är intresserad av ett sådant reportage. Vi får se.

Det pågår som bekant fortfarande många trådar i debatten. Ett mycket intressant tema, som faktiskt borde bli en bok eller artikel eller nå't (och som såklart redan finns, fast med andra exempel), är den misstroendeklyfta som växer mellan medier och mediekonsumenter när de förra framstår som alltför oinitierade.

Jag har tidigare uppmärksammat Blekinge Läns Tidnings kulturredaktörs insats i frågan, på temat "Jag har visserligen inte läst boken, men...".
Rubriken var I sanningens dunkla vrå. Signaturen Pia gick igång, och skrev en kommentar som jag här återger i – på hennes begäran – lätt redigerat skick. (Jag har mest ändrat styckesindelningen.) Som ni ser i slutet ser hon andra dunkla vrår än sanningens.

Debatten om blandningen av skönlitteratur och journalistik är oviktig, Jane Betts?

Jane Betts, ifrågasätter du varför man i Blekinge ska behöva bry sig om att läsa böcker som diskuteras i resten av landet, och varför Blekingebor skulle gagnas av att sätta sig in den brännande debatt som rasar just nu över användandet av fiktion i journalistiska artiklar och av lögn i sanna historier?

Undrar du verkligen vad det spelar för roll för allmänheten i Blekinge att "Gömda, en sann historia" har klassificerats som facklitteratur av biblioteken ända tills i måndags? Ni fick kanske inte ens pressmeddelandet från Bibliotekstjänst där i Blekinge om varför böckerna måste märkas om och flyttas efter erkännandet från författaren att "Gömda – en sann historia" inte alls är en faktabaserad historia utan uppdiktad skönlitteratur, en Hollywoodlik saga som löst baserats på en verklig kvinnas personliga fabulerande om vad som allmängiltigt skulle kunna ha hänt antingen henne eller andra kvinnor i Sverige?

Och blekingebor har därför inget intresse av att bidragen som genom alla dessa år betalats ut till den kvinna som agerar huvudperson i Marklunds bok just nu undersöks i hemkommunen därför att man misstänker bidragsfusk? Besluten om bidrag till bokens huvudperson togs tydligen i smyg av en bekant till familjen utan att myndigheterna fick full insyn (se Södermanlands Nyheter, "Avslöjande i bok tvingar fram åtgärder").

Ännu ej utforskade frågor, såsom om hon eventuellt med hjälp av sin hemliga identitet kan ha fortsatt kamma hem bidrag genom att använda sin övergivne sons adress medan hon lever med sina bokmiljoner under en ny identitet i USA, är också total ointressant? Och en diskussion om varför verklighetens riksdagsledamöter och ministrar (bl a Mona Sahlin) uttalat sig om "Sveriges misslyckande som rättsstat" med utgångspunkt i vad som hänt Marklunds påhittade skönlitterära figur i boken är totalt oväsentligt i Blekinge?

Liksom att kvinnan i boken fått asyl i verklighetens USA, stödd av Marklunds "politiska projekt", det vill säga med dokumentation från och aktiv medverkan från Marklund i asylansökningsprocessen? Står att läsa på Marklunds webbsajt.

Eller att huvudpersonen i boken suttit i peruk och solglasögon inför en massa journalister och på TV och upprepat bokens lögner om "mannen med de mörka ögonen", flykten från Sverige och det fortsatta hotet från honom, som om det vore sant ur ett faktaperspektiv?

Att hon använt sig av radio för att tala om sin skenäktenskapsförmedling i USA, ett immigrationsbedrägeri för vilket straffet för de svenska kvinnor som lurats medverka genom skengiftemål med amerikanska män kan bli 5 års fängelse, om de avslöjas?

Är det oväsentligt att en verklig persons fiktiva lidande nu riskerar att skada verklighetens misshandlade kvinnor därför att folk nu fått anledning att misstänka att andra kan komma dragandes med fantasifulla skrönor som de Marklund och hennes romanfigur presenterat?

Eller är frågan du ställer kanske rent av istället varför man egentligen ska läsa journalistiska reportageböcker som Antonssons när det finns smaskiga kioskdeckare och tonårsromaner som "Gömda" med förljugna beskrivningar av sjövilda, blodtörstiga araber med kulsprutor som kommit hit till Sverige efter att snittat upp spädbarn och våldtagit och slaktat mammor i Libanons värsta massaker?

Kritiska diskussioner om fördomar och litterär hets mot en invandrargrupp i bokform är kanske inte vidare intressant överallt, speciellt inte i de dunkla vrår där Sverigedemokraterna är som starkast?

/Pia

Pia sätter fingret på vad som är viktigt i denna debatt. Hoppas inte Blekingeborna känner sig *kränkta* av det lätt aggressiva tonfallet, för detta är viktiga frågor – inte bara i Blekinge. Och som ni vet anser jag att medierna hittills inte gjort mycket för att gå vidare med dem.

I nästa inlägg ska jag ta upp ett citat om varför drev ibland är bra.

/Gunilla

Atlantic Monthly for the Global Indian

STOCKHOLM "The editor is in London, the copy/production desk in San Francisco, Washington DC and the Design Director is in Dubai with two designers based in India."

Globalisering i praktiken! Läs mer om planerna på en "global indisk Atlantic Monthly" här. Exempel på artiklar som planeras till första numret:

- Is the economic meltdown leading to an increase in hate crimes against Asians, which include people from Indian origin?
- Will the Sari become be an official dress in UK?
- What does the election of Obama mean for the Muslim world? Can he live up to the foreign policy challenges bequeathed to him by the Bush administration?
- There is a strong wind stirring up the otherwise stale and oftentimes predictable air of fashion, it is the emergence of the new India guard in the global marketplace. These designers are rewriting and redirecting the fashion landscape with their vivid colors, extraordinary handiwork and interesting twists on traditional cultural reference .

/Gunilla

DN rättar (i smyg)

STOCKHOLM Idag har det varit en smärre bloggbävning sedan DN klantat till det med korrigeringarna av en felaktig ledarkolumn (i vilken slarvfelet att USA just fått sin första kvinnliga utrikesminister fanns med; Hillary är ju "bara" den tredje – nu rättat). Läs här, här, här och här (och en massa länkar vidare finns förstås överallt).
"Vi har inte en färdig policy för att att hantera korrigeringar och ändringar", säger dn.se:s redaktionschef Charlotta Friborg i Medievärlden.
Hur är det möjligt för en av Sveriges största (nät)tidningar att inte ha en rättningspolicy? Kan man undra.

/Gunilla

Vem har skrivit Sagan om Isdrottningen?

STOCKHOLM Jag skrev i kommentarfältet till detta inlägg att jag haft mina funderingar på att även ordna en tävling om bästa satir eller humor om Gömda-soppan. Det kanske får bli någon annan gång, men jag tror att "Sagan om Isdrottningen" skulle bli mycket svårslagen. Såvitt jag vet har den bara figurerat på Flashback, men den förtjänar spridning. Vet någon vem som skrivit den? Jag skulle gärna vilja publicera den här.

/Gunilla

Monica Antonsson intervjuas i finsk tidning

STOCKHOLM Ni som läser finska kan spana i dagens Ilta Sanomat. De har skrivit om Gömda-soppan. Tyvärr hittar jag inte artikeln, så jag kan inte länka. Tipsa gärna! Reportern kommer annars att göra det förr eller senare.
Jag har lagt ned många, många timmar på att plocka fram och översätta texter ur den svenska debatten åt henne – samt framför allt att förklara kontexten, spinningen och undertonerna. Det måste vara obegripligt svårt att klara det när man inte läser svenska och inte kunnat ta del av särskilt mycket. Jag hoppas att hon förstod grejen...till sist, efter min flod av information.
Reportern hade hört att Liza Marklund PO-anmält vissa artiklar och ville inte vara med om samma sak. Nu kan jag förvisso inte finsk praxis i tryckfrihetsärenden, men jag förklarade att hon skulle betrakta det som ren skrämseltaktik.
Men hon har fått kommentarer från Liza Marklund (ja, jag har dechiffrerat dem åt henne) så hon kan inte anklagas för att vara ensidig (vilket väl PO-anmälningarna gällde).
Om någon hör att någon annan journalist som inte kan svenska skriver om detta, skicka dem gärna till mig. Det finns några, men mycket få texter på engelska.

Förresten, även i Finland uppfattade litteraturkritikerna Gömda som "sann" när den kom på finska 2002. Boken såldes först in som "non-fiction" men blev "fiction" i samband med att Asyl kom. Men böckerna marknadsfördes ändå som "sanna", och det var också så de uppfattades av litteraturkritikerna. Reportern Sanna Ukkola skriver:

However the Gömda was marketed as a true story also in Finland. In the back cover it says: "A touching true story, which one would hope to be untrue. It is story of domestic violence, the victims, fear - and love that conquers all."
Also the critics were widely writing about the fact that this is a true story.
"Marklund's book is extremely strong, and the fact this is a true story just adds to the effect", wrote Marjo Tiitto in newspaper Iltalehti.
This quote is also on the backcover of the book.
Also the biggest newspaper in Finland Helsingin Sanomat wrote about "horrific true story" in 2002, when the book was translated into Finnish.

Notera det fetstilade partiet ovan!

/Gunilla

P S Snart går antalet Gömdasoppe-kommentarer om antalet Sarah Palin-kommentarer på bloggen....

"Måste påminna mig om att det är en sann historia"

STOCKHOLM Utdrag ur några recensioner av Gömda och Asyl (uppdateras).

Som synes tog även professionella recensenter boken på fullt allvar, och försvarade den låga litterära kvaliteten med hänvisning till att det ju inte var en roman. Då kan man tycka att de på Piratförlaget som sålt böckerna som romaner borde ha reagerat. För SvD:s recension kan de väl inte ha missat? Som bekant har Per Svensson skrivit en utmärkt artikel om Gömdas genreproblem i Sydsvenskan.

Förresten, jag tycker faktiskt att det är anmärkningsvärt att Gömda alls recenserades 2000. Den hade ju kommit ut redan 1995 (på Bonniers)! Det väller in en flod av böcker till kulturredaktionerna, som bekant, och det är mig veterligen mycket sällan fem år gamla böcker får chansen.

/Gunilla

Magnus Eriksson om Gömda, i Svenska Dagbladet 1 mars 2000
"Men hur förklarar vi förnedringen? Sigrid Kahle kritiserar Marklunds bok i en annars utmärkt analys av orientalismen i moderna fiktioner: "I Maria Erikssons och Liza Marklunds roman Gömda (1995) demoniseras den orientaliske mannen. Det goda är det svenska, det onda det orientaliska" ("Halva världens litteratur", 2/99).
Jag tror att omdömet är alltför strängt. För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad.
(– – –)
I alla händelser är boken väl värd att läsa, trots att den är ganska dålig [underförstått: just för att den är "sann"/GK].

Oline Stig läser Liza Marklund; Asyl, Sydsvenskan 16 juni 2004
(– – –)
Liza Marklunds nya roman "Asyl" är en fristående fortsättning på "Gömda", som enligt baksidestexten blivit "en av de mest älskade böckerna i den svenska litteraturen". Det är den sanna historien om Maria Eriksson och hennes flykt undan sin despot till exman.
(– – –)
Gång på gång måste jag påminna mig själv om att det är en dokumentär roman jag läser och inte en deckare. Händelserna avlöser varandra i rasande tempo, jag vill veta hur det går för de här människorna.
Problemet är att jag inte riktigt tror på dem; jag måste åter påminna mig om att det är en sann historia. Men kan någon vara så helgjutet rättrådig, klok, modig, snabbtänkt och osjälvisk som Maria? För att inte tala om hennes man, detta mänskliga under av tålamod (efter flera år bryter han förvisso ihop och blir arbetslös och deprimerad i USA).
(– – –)
Jag tänker inte ifrågasätta sanningshalten i Maria Erikssons historia. På försättsbladet står det att alltihop finns belagt "i en lång rad dokument, både i Sverige och utomlands".
Jag ifrågasätter däremot hur Marklund handskas med sanningen. Och jag kan inte låta bli att undra hur mycket hon har kryddat den för att öka spänningen. Slutet, med den rafflande rättegången och hjältinnans alla hinder för att komma dit (en bilfärd med snöstorm, blixthalka och nedfallna träd etcetera) är misstänkt likt ett amerikanskt filmslut.

Dagens kontor: Cadierbaren

STOCKHOLM Här är en rolig tråd där ni kan vara med och utse Årets förmyndare. Jag röstade spontant och utan så mycket eftertanke på barnmorskorna. Men det finns gott om roliga alternativ, kolla in.
Möjligen skedde mitt röstande under inflytande av visst alkoholintag: ett glas champagne, varken mer eller mindre. Se bilden, som är tagen i Grands Cadierbar – jag sitter och skriver på ett Kalifornienreportage, som aldrig vill bli klart.
Ikväll gör jag debut som burkbytare!

/Gunilla

Lästips – allt är inte elände

STOCKHOLM Som motvikt till allt tragikomiskt elände i föregående tråd [[[länk utbytt, fel länk låg tidigare här]]] kommer här några särskilt läsvärda texter och recensioner. Jag håller inte med om allt, men de är initierade röster som läst och tänkt till. Vi kanske kan tipsa Monica Sundberg och Jane Betts om att läsa dem?
Hoppas att alla dessa skriver mer!

• Ann Heberlein, SvD 18 mars – Liza Marklund har en del att förklara (tänk att inget alls hänt i detta avseende på 10 månader!)
• Lotta Wendel, Helsingborgs Dagblad 8 december Bestsellern går i tusen bitar och 12 januari kommentar till Liza Marklunds Newsmillartikel
• Isobel Hadley Kamptz, Expressen 10 januari – Sanningen om Marklunds bok
• Marielouise Samuelsson, Expressen 13 januari – recension av Mia; Sanningen om Gömda

Den mediala vårdnadstvisten om sanningen lär fortsätta, men journalister och andra kunde möjligen ägna lite upprördhet och medieutrymme åt det politiska ansvaret i ett, oavsett vilken sanning man väljer, djupt beklämmande händelseförlopp.

• Ingegerd Waaranperä, Dagens Nyheter 14 januari – recension av Mia; Sanningen om Gömda
• Per Svensson, Sydsvenskan 17 januari – Vad för slags bok är Gömda?
• Jens Runnberg, Dalarnas Tidning 19 januari – Litteraturens sanningar måste hålla juridiskt
Av alla texter som dissat bloggvärlden är denna jag tycker haft absolut flest poänger, t ex:

Att påståendet att Antonsson förtegs aldrig stämde spelade ingen roll i bloggosfären. Nu är den föreställningen etablerad, trots att Antonssons bok antagligen kom att bli den mest omskrivna under hela 2008.
Men så blir det när perspektivet är så komiskt Stockholmscentrerat och likhetstecken mellan "media" och "Dagens Nyheter" är underförstått.
(– – –)
Böcker som vänder sig till en bred allmänhet är sällan skrivna som tingsrättsprotokoll eller historieböcker, men kommer nog framöver att få vara beredda på kritik som om de vore det.

• Cecilia Verdinelli, Göteborgsposten 22 januari – Tillrättalagd dramaturgi

• Åsa Mattsson och Göran Hägg – har de skrivit något eller bara varit med i TV?!?

När jag tittar på listan är det lite komiskt att tänka på att även vissa av dessa professionella kritiker och skribenter implicit avfärdats som hatiska nätaktivister.

Jag sätter glatt upp mina egna också:
Göteborgsposten, 14 januari – När fakta och fiktion blandas ihop
Newsmill, 19 januari Journalisterna har inte gjort sitt jobb i Marklund-affären

Detta är ingen tävling, men ni får gärna tipsa om fler inlägg som verkligen förtjänar uppmärksamhet. Jag har medvetet avstått från att lägga upp några texter som jag inte gillade så där helt och hållet, även om det fanns vissa poänger – till exempel Pollacks SvD-recension som jag tyckte spårade ur en aning mot slutet, och Oline Stigs recension som jag tyckte handlade för mycket om Lars Norén – men jag kan förstås ändra mig.

Sådant som enbart finns på papper har jag tyvärr ingen koll på.

För övrigt kan jag avslöja att en av de litteraturvetare som jag flera gånger redan citerat har försökt intressera redaktionerna för en vetenskaplig syn på debatten – tyvärr utan att lyckas. Hittills.

/Gunilla

Race to the Bottom – Gömda-tävling

STOCKHOLM Jag noterar att ni bloggläsare är betydligt fler än vanligt, och gissar att det är en hel del Gömdadebatt-maniker och Monica Antonsson-fanatiker som hänger här.

Dags att utlysa en tävling! Låt oss utse den mest dumma och oinitierade Gömda-debattsinsats som publicerats. Jag börjar nämligen tro att det är det som pågår, inofficiellt – kommer nästan inte på någon bättre förklaring till strömmen av idiotier.

Regler:
1. Nominera mediebidrag (krönikor, nyhetsartiklar, recensioner, intervjuer, reportage, blogginlägg, debattartiklar, uttalanden, whatever) som ni tycker platsar som "Dummast i Gömda-debatten") i kommentarfältet. Det kan också vara en enstaka del av ett mediebidrag, några extra fåniga meningar kan räcka.
Det kan vara texter, filmer, radioinslag eller vad som helst. De ska dock ha totats ihop av hel- eller halvprofessionella upphovsmän, helst sådana som kan tänkas ha verkat för betalning – eventuella amatörbloggare med tomtar på loftet kan vi lämna därhän, eftersom det finns så många insatser ändå. De kan handla om vilken aspekt som helst av debatten!

2. Bidragen ska ha publicerats under perioden 15 december – 25 januari (eller tidigare, om upphovsmannen ändå haft möjlighet att läsa "Mia; Sanningen om Gömda")
I omröstningen får sedan tas hänsyn till att man rimligen kan ställa större krav på kvalitet i tyckandet ju längre tid som gått efter publiceringen av Monica Antonssons bok.

3. Jag återkommer med information om omröstningen den 26 januari, sista dag för nominering är således den 25 januari.

Jag har ett antal kandidater redan, enbart sådana jag länkat till redan (och faktum är att jag redan har en vinnare i tankarna, som jag tror blir mycket svårslagen), men ser fram emot era förslag! Den som vill ha lite inspiration kan kolla på alla de inlägg jag skrivit i ämnet – de är fulla av länkar. Mitt mål är en lista med tio nomineringar.

Uppdatering: Hjälp, jag insåg omedelbart att min tilltänkta vinnare – eller rättare sagt, den jag själv skulle rösta på, trodde jag – bara kan komma tvåa. Den svårslagna insatsen har när jag tänker efter slagits med råge... Ja, alltsammans måste verkligen vara ett gigantiskt spel med konstiga uttalanden och formuleringar, bara för att se om vi går på det!

/Gunilla

"Pocas veces se ha visto un dramatismo igual"

STOCKHOLM Ett av vittnena till det tidigare nämnda handgemänget var en chilensk kulturskribent, Marisol Aliaga:

Y el debate estuvo bastante acalorado, aunque la temperatura en la sala subió aun más, cuando, al terminar el foro, la reportera del canal 4, Annika Widebeck se acercó a Jan Guillou y al cabo de unos instantes casi terminan atacándose no solo verbalmente. Pocas veces se ha visto un dramatismo igual en un debate del Publicistklubben, del cual Guillou fue su presidente, hace unos años.

Det står alltså att de började bråka, och inte bara med ord. Sällan har en sådan dramatik skådats på PK... Efteråt beklagade Marisol Aliaga att hon inte fick upp sin kamera.

Av de referat från själva debatten jag sett är detta det mest utförliga, även om skribenten haft mer plats och mer tid på sig att skriva än andra.

Hon skriver också en lång text om hela soppan: La reina sueca de suspenso (Den svenska deckardrottningen). Skönt att läsa en Gömda-text med ett nytt perspektiv!

Jag visste inte att det finns en spanskspråkig nättidning i Stockholm, men nu vet jag.

/Gunilla

Sett på Pocketshop, från Flashback

STOCKHOLM Här finns ännu ett exempel på att alla inte riktigt hade nåtts av Piratförlagets information om att Gömda och Asyl är romaner... Bilden ska vara nytagen, på Arlanda, av Flashback-signaturen Yonkers.


OBS! Jag har helt fräckt snott denna bild, trots att jag vill värna upphovsrätten – detta i tron att Flashback är till för just sådant (att sprida små gerilla-avslöjanden till Gömda-myrstacken).Tar gärna ner den och länkar istället, eller bjuder på ett glas vin – hör av dig, Yonkers! (Jag vet inte hur jag ska göra för att kontakta dig genom Flashback men vet att folk därifrån läser här.)

Här är en recensent som självkritiskt rannsakat sin egen text i Skånska Dagbladet, och hur hon utgick från att Asyl var "sann" 2004. Den är ännu ett bevis på att böckerna uppfattats som "sanna" på riktigt, inte bara av korkade läsare i pöbeln utan även av professionella bedömare. Ulrika Knutson, Magnus Eriksson, Annina Rabe och många andra proffs gick på samma nit, till skillnad från klarsynta litteraturvetare som Anne Heith och Annette Årheim.
För en gångs skull är det faktiskt omöjligt att avgöra om skribenten Gunilla Wedding läst eller ej läst Monica Antonssons bok! (Jag lutar tyvärr åt inte men är inte säker.) Det är en bra och transparent text, med många kloka resonemang – men hon fastnar ändå i slutsatsen att det handlar om "en sann historia" v s "baserat på en sann historia". Själv tror jag ju mer att det borde ha marknadsförs som "baserat på en falsk historia". Pluspoäng ändå för att hon lyfter fram Katarina Wennstams uppenbarligen mer faktagrundade romaner och fackböcker om samma ämnen.

Uppdatering: Fotografen skriver: "Du får mer än gärna använda bilden precis som du vill". Tack, Yonkers!

/Gunilla